Vad är det för något som de bråkar om i Bialowiezaskogen? Första delen.

Varför kan de inte komma överens med folk, brukar mina polska bekanta här i Sverige fråga mig, eftersom de vet att jag för länge sen jobbade som jägmästare i den polska statliga skogsförvaltningen.

Vad menar du med “de” och vad menar du med “folk” ställer jag ibland frågan, men egentligen är den onödig, för alla vet svaret. Som gammal jägmästare inräknas jag automatiskt i “de” och förväntas förklara varför “folk” inte kan göra upp med “dem”.
“Folk” som skyddar skogen och “de” som brukar skogen.

Under de senaste två åren skrevs det tillräckligt mycket om Bialowiezaskogen i den svenska pressen, också i skogspressen, för att alla kunde skaffa sig någon föreställning om eller åtminstone något intryck av konflikten. Men i nästan alla tidningar dominerade positiva uppfattningar om “folk” och negativa om “de”. Det såg ut som om svenska journalister åkte ner till Polen med bilden utmålad av dem själva här i Sverige, ofta i Stockholm och sen gjorde de allt för att bekräfta den i Bialowieza.

Jag skriver sedan ganska länge, 4-5 år, om den svenska och om den polska skogen på Facebook och i blogg.

Det som jag lärt mig genom mitt hobbyskrivande är hur svårt det är att jämföra skogsbruk eller naturvård i länder med olika historia, kultur, religion, geografi, klimat och liknande, i realiteten olika varandra i fråga om nästan allt, trots att vi, svenskar och polacker, egentligen är grannar.

Svaret på frågan vad det är som “de” bråkar med “folk” (eller “folk” med “de”) om i Bialowiezaskogen är både enkelt och komplicerat.
Det enkla är att man bråkar om Bialowiezaskogen, det komplicerade är att bara specialister är eniga om själva begreppet Bialowiezaskogen.

Det svenska namnet antyder en urskog och med urskog menar svenskarna som regel skogen i fjällen, gammal, minst 140 år, riktig trollskog med biologisk rikedom och mångfald.
Det polska och vitryska namnet Puszcza Białowieska (puszcza = urskog) är ett rent geografiskt namn och beskriver ett stort skogsområde, som i stora delar är en skog med vanligt skogsbruk, låt oss säga ett skogsbruk som är mildare än det svenska trakthyggesbruket, men ändå ett skogsbruk. Den trolska skogen kan man uppleva nästan bara i Bialowieza Nationalpark.

Och här har vi några siffror:

Białowieżaskogen, på båda sidor polsk-vitryska gränsen har till yta 150582 ha och den polska delen har 62219 ha, 41 %.
Polska Bialowiezaskogen består av Bialowieza nationalpark, med 10501 ha yta och tre statliga skogsdistrikt: Bialowieza, Browsk och Hajnowka, på tillsammans 51700 ha yta.
De tre skogsdistrikten har 20 naturreservat, 3445 ha och 94 fågelskyddszoner som upptar en yta av 1131 ha. Allt ingår i ett större naturskyddsområde Lasy Naturalne (Naturskogar) som bildades i de tre skogsdistrikten 2003 och har en yta på 8580 ha.
Dessutom ingår alla tre skogsdistrikten sen 2005 i EU Natura 2000.

År 1976 utnämnde Unesco det polska biosfärreservatet Białowieża, följt av det vitryska biosfärreservatet Belovezhskaja Pushcha (vitryskt namn) 1993. Och senare, 2014, utnämnde Unesco Världsarvet Bialowiezaskogen Vittryssland/Polen på en yta 141885 ha och på den samma, lika stor yta, Natura 2000 A Special Area of Conservation, SAC.
Världsarvet Białowieża upptar en yta på 141885 ha, men bara knappt 17 % av den polska delen är skyddad som nationalpark.

Polska Bialowiezaskogen har alltså tre olika naturskyddsformer:

1. Bialowieza National Park, som bildades 1932.
2. Naturreservat i de tre statliga skogsdistrikten och sen 2005 EU:s program Natura 2000 som omfattar hela Bialowiezaskogen.
3. Unesco Biosfärreservat Bialowieza som sen 2014 omfattar hela Bialowiezaskogen som Unesco Världsarvet.

”Vi polacker känner enorm stolthet över att ha Bialowiezaskogen”, läser jag i en av många polska artiklar om situationen där. “Stolta över att behålla Bialowiezaskogen som en unik natur och stolta över att ha kvar Bialowiezaskogen som en del av Polens historia”.

Människan var aldrig inkräktare i Bialowiezas urskog.

Fåtaliga samhällen var som små öar i skogens hav och invånarna kunde utnyttja allt som skogen gav dem och kunde leva av det.
Sen medeltiden och den polska kungaätten Jagiello, på 1400-talet, utgjorde den alltid ett kungligt jaktområde och invånarna levde som ett fritt, kungligt folk. Efter Polens delning i slutet av 1700-talet, tillät den ryske tsaren Paul omfattande avverkningar och stor jakt på visenter, men det var bara under en kort period. Redan hans efterföljare återinförde traditionen med jaktområde för härskarna. Senare, under hela 1800-talet, var skogen tsarers jaktreservat men samtidigt befolkades skogen av rådjur, kronhjort, älg och effekterna syns ändå fram till idag. Vissa lövträd som t.ex. lind, försvann nästan på grund av bete, andra träd, som gran, kunde sprida sig till nya områden. År1888 är en viktig gräns för Bialowiezaskogen, för då, för första gången i dess historia, började man med skogsplantering. Idag är alla träd äldre än 150 år betraktade som inhemska och är värdar för mycket viktigt genetiskt material för forskarna och skogsfolk. Det finns ett register över 400 sådana träd och samtidigt är omkring 1000 gamla träd utnämnda till naturmonument eller naturminnen.

Efter förödelsen under Första Världskriget vid tyska arméns härjningar (Tyskarna avverkade 5 miljoner m3 virke under 1915-1918) och efter det misslyckade 10-årskontraktet med den engelska firman “Century”, som Polen avbröt i förväg 1929 och som påminde om dagens Holzindustrie Schweighofers avverkningar i Rumänien, bildades 1932 Bialowieza Nationalpark och återintroducerades visenter i Bialowieza, tack vare bl.a. svenska Skansen. Det lyckades och 1939 fanns det 16 visenter i Białowieżas nationalpark.

Under andra världskriget var Bialowiezaskogen ockuperad först 1939-1941 av Sovjet och sen 1941-1945 av Tyskland. Ryssarna deporterade lokala polska invånare till Sibirien eller Kazakstan och ersatte dem med sovjetiska skogsarbetare. När tyskarna i sin tur ockuperade skogen 1941 fördrevs även ryssarna.
Hermann Göring planerade att upprätta världens största jaktreservat på platsen, men skogen blev ett tillhåll för polska och sovjetiska partisaner. Det ledde till tvångsförflyttning, straff och avrättningarna av invånare.

Tiden efter Andra Världskriget innebar återuppbyggnad för landet och för Bialowiezaskogens del stora avverkningar i statliga skogsdistrikt som omgav Bialowieza Nationalpark. Mellan 1945 och 2012 avverkades årligen 150000 -200000 m3 virke i de tre statliga skogsdistrikten i Bialowiezaskogen.

År 2012, efter långa diskussioner mellan statliga skogar Lasy Państwowe och naturskyddsföreningar undertecknade dåvarande miljöministern en ny skogsbruksplan för Lasy Państwowe i Białowieżaskogen, med avverkningar i storleken 48500 m3 virke årligen för alla tre skogsdistrikten.

Beslutet är mycket viktigt för att kunna förstå dagens konflikt i Bialowiezaskogen, eftersom båda sidor nu åberopar överenskommelsen från 2012, naturskyddsföreningarna som en bra kompromiss och miljöminister Jan Szyszko som ett nederlag, ett fel som möjliggjorde stora barkborreskador.

Men visenten, symbolen för Bialowieza Nationalpark, trivdes under tiden och för närvarande lever 578 visenter i frihet i Bialowiezaskogen.
Trots omfattande avverkningar, särskilt under den kommunistiska tiden 1945-1989, kunde man i de tre statliga skogsdistrikten, som ligger bredvid Bialowieza Nationalpark, behålla värdefulla urskogsfragment i skydd av naturreservat och skogsförvaltningens anställda samarbetade mer eller mindre bra med forskarna och folk i nationalparken.

Så vad hände då efter gränsåret 2012? Eller efter utnämningen till Unescos Världsarv 2014?

Granbarkborren började att härja, svarar de flesta. Och till makten kom 2015 Lag och Rättvisa, nationalkonservativt parti, tillägger de. Och med partiet kom politiker, som miljöminister Jan Szyszko, jägmästare med traditionell syn på hur man bekämpar granbarkborren.

Allt det här är sant men jag vågar säga som svensk-polack att liknande utveckling antagligen inte skulle ske i Sverige.
Vi har det samhälle vi förtjänar, upprepar gärna politiker, journalister eller skogstjänstemän i den polska statliga skogsförvaltningen. Och det är förstås samhällets fel att folk protesterar mot avverkningar tycker de polska jägmästarna.
Men var det samhället som skapade förutsättningarna för granbarkborrens utbrott i Bialowiezaskogen eller var det organisationen Lasy Państwowe eller var det något annat?

Jag tackar Andrzej Antczak och Stanisław Kucharzyk för deras tålmodiga svar på mina frågor – Tadeusz Ciura

Bilden: pinterest