Påveskogar.

Och då hände det att Påveskogen* började närma sig tiden för slutavverkning.
Och skogvaktaren, en stor kättare och heretiker, inkluderade den i planen för avverkning nästa år.

Gråt och klagan spred sig i den lilla skaran kristna som efter så många år förblev trogna sina far- och morfäders tro.

-Är skogen inte ett minnesmärke efter Vår Store Landsman? – de gnisslade sina katolska tänder och gick med klagomål till överskogvaktaren.

Men det var förgäves.

För överskogvaktaren var själv den mest brinnande heretiker och fiende till kristendomen.

Han hånade de vädjande, önskade dem att dö av hunger, att deras systrar skulle få tiggare som makar, att deras barn skulle knuffa dem ur sängen vid deras dödsögonblick och godkände den hädiska avverkningsplanen.

Och han tillade att det också var hans och ministerns önskan att det inte ska finnas andra skogar, än bara de kätterska och heretiska.

Och han skrattade högt, kliade sig i sin utsmyckade turban med logotypen för icke-privata skogar, och tittade på, hur de självgående skördarna högg ner de heliga tallarna, granarna, ekarna och de ekologiska lindarna.

Men den Store Landsmannen ingrep med hjälp av de största himmelska styrkorna, för en dag kom ett hänsynslöst åskväder, hördes ett dån och skrämmande muller, fruktansvärda och helvetiska blixtar sköt från himlen och de som bevittnade det såg en vit gestalt bland moln och rök, som skickade åskviggar efter åskviggar mot skogarna med ena handen och åt en gräddbakelse** han höll i andra handen.

Och det blev en enorm skogsbrand, för den döda veden i skogen fattade eld av skräck vid minsta gnista.

Och urskogar och skogar brann ner. Statliga och privata, produktiva och impediment, fjällskogar och myrar, ädelskogar och åkrar, till och med skogar med rödlistade orkidéer.

Bränderna var så stora att den frivilliga brandkåren från Konrads by Załuki inte kunde hjälpa, även om tack vare den några stubbar på kalhyggen kunde överleva.

Och den lilla skaran av kristna stod bara där och gladde sig åt att ett sådant straff hade fallit över skogen, så att den brann ner till grunden, till glöd och aska, full av ihjälbrända ekorrar, rådjur, mård och ormvråk.

-Det är bättre att den här skogen inte existerar för den är inte vår! sade de.

Och överskogvaktaren halshöggs genast och hälften av hans personal också, för kättare och heretiker leker inte med officiella anteckningar, förklaringar och andra tillrättavisningar, men har en enkel rättvisa , där öga för öga gäller.

*Polska statsskogar planterar, sen några år tillbaka, s.k. Påveskogar, framför allt ekskogar, odlade från ekollon välsignade av påvarna Johannes Paulus II, Benedictus XVI och Franciskus. I år började man också återplantera vanliga hyggen och kalla dem Påveskogar.

** Påves gräddbakelse påminner i konsistens om napoleonbakelse och skapades av konditorer i påvens Johannes Paulus II födelsestad Wadowice i södra Polen.

Efter bloggaren Lecą Wióry https://lecawiory715656409.wordpress.com/2023/04/29/dobrze-wam-tak/