Överskogvaktare Lipsills röst.
Överskogvaktare Lipsill aviserade det månatliga arbetsmötet. Tidigare hade han föreställt sig att han som överskogvaktare äntligen skulle kunna berätta för alla i skogsdistriktet vilka idioter de var, rena dubbelidioter till och med, att han skulle säga till alla att bakom porten väntade hundra liknande pappskallar för att börja arbeta som skogvaktare, all den där vetskapen som man skulle vilja berätta för andra när man äntligen blivit överskogvaktare.
Under tiden, efter direktör Jannes utskällning och den förödmjukande ceremonin av ursäkter som hölls på skogvaktare Konrads kontor, där Lipsill spelade Albrecht Hohenzollerns roll när han knäböjde framför kung Sigismund I av Polen*, det vill säga framför skogvaktare Konrad, var Lipsill inte särskilt angelägen om att göra offentliga framträdanden.
Men ett måste är ett måste.
Det månatliga arbetsmötet är den viktigaste händelsen i polska överskogsdistriktets liv.
Det måste äga rum, för utan det är alla skogvaktare, träskallar som de vanligtvis brukar vara, gårdagens dumhuvuden och morgondagens dårar, de är som barn i dimman, vilse i okunnighet och vidskepelse och de har ingen aning om vad de bör göra för att det så kallade hållbara skogsbruket inte i slutändan ska kollapsa.
Efter arbetsmötet vet de ändå i allmänhet ännu mindre, det verkar som om de är ännu dummare, men den polska hållbara skogsförvaltningen förutspår allt och omfattar alla omständigheter, också sådana som t.ex. „ … även om det har upprepats många gånger att bon för kungsörnar, havsörnar, svarta storkar och andra liknande fågelfän ska skyddas under häckningstider och att man måste lämna ett stort område omkring dem vid avverkning, händer det nästan alltid att några träd med bon eller resterna efter dem faller till marken, lyckligtvis och vanligtvis utan fåglar och de där ekologerna ser allt och anmäler direkt båda våra certifikat…”
-Välkomna alla till vårt arbetsmöte … började Lipsill.
Hans röst blev hes och fröken Marie-Anne ignorerade honom totalt och vände sig till skogvaktare Konrad i en sådan viskning att alla kunde höra den:
-Tror du att han tagit några supar för att få mod?
De brast i skratt och i salen hördes, till och med, lite oanständigt, glatt gnabb.
Lipsill blev arg och skrek:
-Tysta, fårskallar!!
Tyvärr lät det som Barry Gibbs röst, en åttaårings falsett som gjorde att alla började skratta så högt, att väggarna darrade och hotade att kollapsa.
-Säg det igen! fröken Marie-Anne vrålade av skratt. -Kom igen, Farinelli!! Säg det igen!
Alla skogvaktare skrattade.
Även de två, rädda hela tiden, för att de inte hade släktingar i direktionen eller i biskopsstiften, fnissade och täckte ansiktena med skogskalendrarna.
-Slut på mötet! Lipsill försökte ropa, men förgäves och ingen lyssnade på honom. Bullret, skratten och det störande gnabbet dränkte helt hans röst.
-Visa oss åtminstone någon bild, ha! ha! ha! grät av skratt skogvaktare Konrad. -Kanske den med genomsnittspriserna på björkmassaved från förra kvartalet! Hu! Hu! Hu!
Skrattet blev bara högre. Världen har aldrig sett en sådan nedgång i moral och i bilden av det sunda, polska, katolska, moderna, hållbara, välbalanserade och mångfunktionella., MHVM, polska skogsbruk!!
En riktig överskogvaktare skulle bli galen och aldrig tro att det fanns underställda som vågade prata på eget initiativ och dessutom skratta åt honom! Han skulle bli tvungen att ta semester och åka till Ryssland eller Belarus för att få tillbaka sin tro på mänskligheten!
Lipsill flydde platsen.
Så uppfylldes traditionen. Skogvaktare blev inte klokare och smartare efter arbetsmötena, snarare tvärtom, men de fick åtminstone ett hälsosamt skratt.
*Mycket viktig händelse i Polens historia https://en.m.wikipedia.org/wiki/Prussian_Homage
Bilden: pinterest
Efter bloggaren Lecą Wióry https://lecawiory715656409.wordpress.com/2021/08/26/glos-nadlesniczego-mazgaja/