Generaldirektören i polska statliga skogar Lasy Państwowe och stickvägar.

Det märkliga i polska statliga Lasy Państwowes skogsbruk är att allt är beroende av Generaldirektörens beslut och föreskrifter.
Det gäller inte minst så vardagliga verksamheter för varje svensk skördarförare som att bestämma hur och var man ska skapa stickvägar i skogen.
Det är förstås inte själva Generaldirektören som anlägger såna vägar men planeringen och utförandet är noggrant beskrivna av honom.
Varje skogvaktare i Lasy Państwowe och det finns över 5.500 sådana i Polen, har plikt att bygga i sitt skogsdistrikt ett nät av stickvägar.
Avståndet mellan dem bör vara omkring 20 m, bredden 4-5 m.
I bergstrakterna kan avståndet bli större och bredden mindre, vid t.ex. timmerkörning med häst eller användning av linbana.

Generaldirektörens beslut är klara och tydliga, men dessutom också omfattande.

Men att introducera dem i praktiken, i skogen, är en annan sak.
Polska statliga skogar är redan indelat i ett nät av avdelningar och underavdelningar. Varje avdelning har skogsyta omkring 20-30 ha och underavdelning 5-8 ha, beroende på skogsbeståndet. Mellan dem går redan s.k. avdelningslinjer, 5-6 m bredda och underavdelningslinjer, 2-3 m.
I och med det faktum att det redan finns ett vägnät finns också ett motstånd mot nya föreskrifter.

Polska skogsbruket är fortfarande byggt på motorsåg och lunnare, typ Kockums eller LKT (tjeckisk). Först nu börjar man satsa på skördare och skotare och de kräver stickvägar, planerade i förväg.

Framför allt möter stickvägarna motstånd i fjäll- och bergstrakter.

Och inte bara där, i vissa pommerska och masuriska skogsdistrikt är argumentet emot stickvägar närvaron av blå praktbagge, orsakad av för höga stubbar som skördare lämnar efter avverkning, sägs det.
Blå praktbagge Phaenobs cyaneus brukar ibland förekomma i stora mängder i polska tallskogar. Därför är den betraktat som en stor skadegörare.

Men problemet med stickvägar är mer komplicerade än blå praktbagge.
Relationen mellan skogvaktare och skördarens förare är oftast inte den bästa. Skogvaktaren betraktar sig själv som ansvarig förvaltare av sitt skogsdistrikt och att fråga föraren om åsikt är nästan en förödmjukelse för honom. Till saken hör också det faktum att vissa av skogvaktarens uppgifter, t.ex. virkesmätning, kan skördare och förare göra bättre och noggrannare.
Men en föråldrad organisation av polska statliga Lasy Państwowe förhindrar en ändring.

Bilden: Sydved

Källa: bland annat:

http://www.gazetalesna.pl/czytaj/1041/Luty-2017       

Artikel : “Szlaki operacyjne od podszewki” av Jarosław Harhura