Fröken Marie-Anne på besök i överskogsdistriktet.

Den olycklige Lipsill, före detta skogsövervakningsinspektör och överskogvaktare, misshandlades hårt i överskogsdistriktet.

Sedan hans farbror, biskopen, sändes till Afrika av Vatikanen, för att han lekte för mycket med olika altarpojkar, hade han själv fastnat på kontoret bland damerna, som behandlade honom som en fullständig nolla. Det finns en gammal regel i polska skogsadministrationen som säger att ju större din häst är som du faller av, desto fler villiga finns det alltid, som försöker trampa ner dig i träsket.

Lipsill gav dock inte upp, han uthärdade ödmjukt sitt öde som kaffebiträde för Hennes Eminens, den kvinnliga ekonomichefen, log dumt när han hörde antydningar och skämt om sig själv, han bugade djupt för överskogvaktaren och öppnade till och med alltid dörren för skogsövervakningsinspektör Ottokar Gamen-von Rutten och var den första att säga “god morgon”.

Samtidigt trodde han att det skulle komma en dag då allt skulle gå över. Att farbror biskopen skulle bli rentvådd från anklagelserna, bli kardinal och sedan skulle han, Lipsiil, döma ut alla från överskogsdistriktet och hans vrede skulle aldrig ta slut.

-Fan, Lipssil!  – hörde han plötsligt ekonomichefen skrika. -Var är pärmen?!

Lipsill sprang snabbt till skrivbordet som han delade med en av de yngre biträdande assistenterna på skogsdistriktskontoret:

-Vilken pärm?  frågade han förskräckt i sin typiska servila ton.

-Självklart! Chefen fnös. -Pappskallen, passar bara i skogen! Han vet inte ens vilken typ av pärm! Hörde ni det, tjejer?!

Kontoret dånade av hånfulla skratt.

-En röd pärm, din träskalle!  Vrålade chefen, men det där djurlätet, som  liknande mer en björns vrål, när den  blev sårad av ett spjut, dog i halsen på henne, eftersom fröken Marie-Anne, som var den ärade skogvaktaren i Lipsills gamla skogsdistrikt, rusade in på redovisningsavdelningen med en otrolig hastighet.

Alla kontorsdamerna flydde direkt. En av dem gömde sig så snabbt under skrivbordet att hon slog pannan i kanten och skadade både pannan och skrivbordet permanent.

-Jag ville bara fråga vad det är för stökig röra i mina räkningar från affärsresan?! Marie-Anne höjde rösten.

Hon var en modern upplaga av den polska kvinnliga jägmästaren, anhängare av allmänt förstådd moralisk befrielse, fritänkare om fördomarna relaterade till hembränts skadlighet, en pionjär i användningen av psykofarmatiska preparat och ämnen vid upprättande av skogsvårdsplaner och en som alltid kallade överskogvaktaren för dummerjöns.

-Några av er, bleka dumskallar, drog tillbaka mina räkningar! Marie-Anne spottade i golvet, -och jag fick ingen återbetalning för resekostnaderna!! Jag frågar er, tills vidare lugnt, vem av er var så klok, era högugglor!

-Det är Lipsill! Svarade kontorschefen otydligt och dök samtidigt under skrivbordet.

För det gamla budordet i skogsadministrationen säger alltid: ”Och du kommer att skylla dina fel på de lägre i hierarkin, för det kan inte vara så i skogsvården att den överordnade bär ansvaret för de underordnade.”

Men fröken Marie-Anne var medveten om denna princip. Hon visste att Lipsill hade fått skulden bara därför att han var den lägsta i skogsavdelningshierarkin och att han förmodligen inte ens hade sett hennes räkningar med sina ögon. Därför höll hon alltid en liten knutpiska bakom bältet.

-Skriv under alla mina räkningar på en gång!! Skrek hon och försökte jaga kontorschefen under skrivbordet genom att slå henne i ryggen och på rumpan med piskan.

Gud vet vad som skulle ha hänt på skogskontor om fröken Marie-Anne inte plötsligt hade kommit på tanken att hon hade en avtalad tid med transportfirman för ett timmerlass och lämnade kontoret i all hast.

Efter bloggaren Lecą Wióry https://lecawiory715656409.wordpress.com/2021/12/13/panna-marysia-i-jej-kantowka/